ninaerica

Jag är nog expert på att tycka så där "buuhuu" synd om mig själv. Idag då; jag och Christian har hållit på fram och tillbaka med att försöka lösa barnhämtning m.m nästa vecka. Han har en jobbintervju och jag har en, eventuellt två vinprovningar. Och världens bästa mormor är bortrest. Vi har väl lyckats nu, tror jag (ibland måste man faktiskt offra hockeyn...), men det tar ju på krafterna att försöka få ihop allt.

Det började också snöa igår kväll och det har inte slutat än, så det var ju trafikkaos idag (jag har INTE sagt att jag vill att det ska komma snö, för barnens skull, *skakar bestämt på huvudet och ser envis ut*). Det gjorde inte så mycket i morse för jag hade gott om tid och kände mig inte alls stressad (trots att en bussresa till dagis som normalt tar ca 6 minuter idag tog över 20 minuter) och jag var ändå, trots förseningar, på jobbet tre minuter innan jag började.

Men vägen hem! Det är ju då man vill träffa de små sötnosarna så fort som möjligt. Bussen från Linné kom som den skulle och jag landade tryggt på Mölndals Station. Men det kom ingen Flexlinje. Jo, okej då, men lite sen var den (det tog vi väl kanske igen då den lilla blåa minibussen inte kunde ta sig upp för Höjdgatan utan fick hoppa över den svängen). So far so good. Tänkte ta bussen en halv timme senare från dagis, vilket var perfekt för det gav Emil tid att leka klart. FÖR HAN VAR JU INTE FÄRDIG! :) Det är han aldrig när jag kommer!

I god tid fick vi (snälla fröken E hjälpte mig att klä på Emil, undrar om jag såg trött/stressad/sliten ut *välj valfritt alternativ*) på barnen kläderna, Emil kunde gå själv till hållplatsen ("jag är stor kille") och vi var där flera minuter innan bussen skulle komma. Men den kom inte. Christian ringde och var på väg hem, sa att han skulle kolla efter oss på vägen, "men bussen kommer nog när som helst". Jag var ju förberedd på lite förseningar. Men, efter en kvart utan bussen i sikte bestämde jag mig för att börja gå. Moa var trött, hungrig, kall (vår lilla prinsessa vägrar ju ha vantar på sig) och bara grät och var ledsen. Emil började säga att han blev kall. Jag gick tillbaka lite (ca 15 meter), gick över vid övergångsstället (måste man göra när man har barn!!!) och började gå hemåt. DÅ KOMMER BUSSKRÄLLET!!!! *morrar*

Ja ja, inte en chans att vända i den snöstormen, och Christian är ju på väg, så jag knallade vidare. Moa var jätteledsen så jag ringde Christian och sa att vi skulle gå till lilla närbutiken och vänta där. Då var jag gråtfärdig, för jag tyckte såååå synd om mig! Det var ju rätt oplogat på gångbanan, så jag hade stora svårigheter att skjuta vagnen (fick dessutom gå över mitt i gatan och kom knappt upp på trottoaren eftersom jag inte kunde vända och gå över vid övergångsstället, det var nämligen inte plogat alls på den smalare trottoaren på andra sidan heller). Lyckades ta mig fram till butiken, köpte en påse med runda goa mackor och gav barnen varsin. Och se där, då tittade solen fram! Ja, inte ute då. Men, tänk vad värme, lä och en brödbit kan göra med en lite familj i en snöstorm! Moa log till och med! Och när Christian kom och packade in oss i bilen, då skrattade Moa som bara den! :)

Kom iallafall fram till att vi måste ge det här med jobbande och kvällstider en chans innan vi målar "piiip" (jag ersätter alla fula ord med "piiip" för att slippa höra dem från barnen) på väggen. Ibland känns det hopplöst, men det löser sig säkert. Och allt blir nog mycket lättare bara jag också får en bil.

Vad som lyste upp min dag en hel del här på kvällen var att jag såg i bloggen hos www.magnolia.nu att jag har vunnit en Karen Foster väska! Jag blev sååå glad!!! De ordnar mässa och träff nästa helg och bland de som hade betalat träffavgiften senast 15 feb lottade de ut två väskor. Och ena är alltså på väg till mig! Tala om att den kommer att komma till användning! *glad glad glad*

Några kloka ord så här på kvällen, trots mycket funderingar om barn, framtid, jobb, hus, pengar osv:
"Always look at the bright side of life!"